måndag 26 mars 2018


                PÅSKUTSTÄLLNING HOS OLA OCH MIG I BENESTAD
                           VÄLKOMNA!
                           Öppet: 30/3 - 8/4  lör, sön och helgdagar 10-18, vardagar 13-17
                                           http://www.oskg.nu/konstrundan


             Fin artikel i Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad av Carolina Söderholm. Foto Emma Larsson















Som frustrerad tonåring sprejade Ola Åstrand orden ”Prata med mig” över en fasad i det sena sjuttiotalets Malmö. Mette Wide kan komma ihåg hur hon som barn drogs till orden på Södra Förstadsgatan. Fyrtio år senare laddar de för att göra just det. Prata. För första gången deltar de gemensamt på påskens konstrunda med var sin utställning på gården i Benestad strax utanför Tomelilla. När vi anländer har Mette Wide just skickat sina bilder till ramning inför hängningen i den rymliga ladan.
– Det roliga är ju att prata med folk, på gott och ont. På ett galleri hänger man upp verken och går därifrån, då får man inte mötet, säger hon.
Över kaffet på glasverandan har hon nyss klarsynt påpekat hur de där orden förebådade en hel del i Ola Åstrands konstnärskap. – En provokation som kan leda till en omtanke. Är det inte ofta så din konst fungerar? Det är fint, säger hon. Och det är sant att graffitins kombination av kaxighet, desperation och avväpnande uppriktighet genom åren genomsyrat hans arbete. Från nerviga teckningar och grafik till vilsna leksaksbilar, maniska videoverk och ångestridna hästar, där populärkultur möter psykedelisk underground och samhällskritik. Alltsammans på plats i vinterns utställning ”Male hysteria” på Ystads konstmuseum, som nu har flyttat vidare till Trollhättan.
– Jag syr ihop stora delar av mitt konstnärskap. En stor del av mitt arbete har handlat om mansrollen, vilket hänger ihop med att min farsa stack när jag var så ung, säger Ola Åstrand.
Där i Ystad skapade han en suverän uppgörelse med mansrollens tvångsskjorta som frustade av vånda, tvivel och svart humor. Och mitt i alltsammans ett foto av honom själv, fångad mellan barnets trulighet och ungdomens revolt.
– Då, som tonåring, tänkte jag, ”va fan, det finns ingen kommunikation. Jag vill bara att någon ska prata med mig”. Men jag har fortfarande kvar viljan att arbeta inkluderande, säger Ola Åstrand.
Till vardags då? Mellan två vitt skilda konstnärer, fast kanske ganska lika människor, pågår förstås ett ständigt samtal.
– Min dröm har varit två stora ateljéer med ett litet bo i mitten, där man möts, pratar, eldar, lagar mat och sover. Som Frida Kahlo och Diego Rivera, de hade var sitt hus med en liten bro emellan, säger Mette Wide som under en resa i Mexiko fastnade för hur nationalmålarna löste att få både närhet och avskildhet.

Första gången Ola Åstrand och Mette Wide träffades var på en svartklubb på konsthögskolan Valand i Göteborg, där han studerade. Det var åttiotal, Ola var dj och Mette dansade. Först för några år sedan möttes de igen, vilket fick honom att lämna västkusten för Skåne.
– Det blev en färgexplosion när vi blev kära. Från att ha arbetat i grått började jag måla med neonfärger. Jag kände mig helt elektrisk, säger Mette Wide.
– Vi har liknande skador, de flesta förälskelser föds nog ur att man känner igen sig i varandra, säger Ola Åstrand om att mötas i tunga erfarenheter.
Nu har de utformat sin egen strategi för att leva och arbeta tillsammans. Deras ateljéer är placerade, just det, så långt från varandra som möjligt på gården vid de böljande fälten. Unge­fär i mitten sprakar en brasa i kaminen. Från väggen blickar en indian i närmast fluoresce­rande färger ut över vardagsrummet. Målning­ en är en av de sista som Mettes pappa gjorde innan han gick bort. Han var konstnär, och det är även hennes mamma.
– Både Mette och jag kommer från bohem­miljöer och familjer av kulturarbetare och konstnärer. Vi har en idealistisk grundsyn, och är båda ganska bombastiska, säger Ola Åstrand, vars mamma var skådespelerska.
– Vi skrattar och gråter åt samma saker, och kan känna ömhet för samma personer. Fast konstnärligt är vi väldigt olika. Ola arbetar mycket med budskap, jag är helt ointresserad av det. Men vi kan peppa varandra att gå några steg till, döda några älsklingar och våga mer, säger Mette Wide om konsten att uppmuntra men också till att skala bort det oväsentliga, ”kill your darlings”.
Diskuterar gör de helst under täcket.
– Det är mycket som händer i sängen, vi pra­tar, skissar, lyssnar på musik, säger Mette Wide. I nästa stund får hon fotograf Emma Larsson att pröva idén med en parafras på Yoko Onos och John Lennons berömda ”bed­in”, då de som nygifta gick till sängs i en manifestation för fred, och bjöd in världspressen.

Men in i ateljén släpper Mette Wide sällan nå­ gon. Ola Åstrand får vänta medan vi går genom lagården där spiltorna ännu står kvar, för att hit­ta hennes studio vid åkerkanten. I vårvinterlju­set skiftar betonggolvet från turkos och mörk­ violett till stänk av svavelgult och koppargrönt. Hon arbetar på golvet, i en färgskala som kunde vara lånad från en underjordisk regnbåge, om nu någon sådan existerade.
I hennes bilder tycks ljuset implodera när pig­menten skiktar sig och akrylfärgen rinner över ytan i mjukt upplösta former. Det är vackert, som flytande explosioner eller nebulosor i rym­den. Här och var i den belamrade ateljén ligger travar av böcker om celler, exotiska stenar, hel­vetet och mänsklighetens långa resa, som ger en glimt av den där glidningen mellan mikro­ och makrokosmos.
– Vad är abstrakt? Jag tänker att det är en fråga om skala. Zoomar man in tillräckligt nära blir vad som helst abstrakt, och tvärtom, säger Mette Wide.
Hennes målningar kräver tid och passning. Hon följer noga färgens ytspänning och rörelse, för att med penseln justera och förstärka flöden och konturer.
– Det är en form av perfektion, fast det är väl­digt actionbetonat, säger hon.
Hon har målat sedan hon gick ut Konstsko­lan Forum. Under postmodernismens nittio­tal stod måleri inte högt i kurs, andra tekniker som foto, video och installationer dominerade.
– Lärarna tog in mig på Forum för att de sa att jag hade en så ironisk hållning till måleriet. Men jag var inte alls ironisk, jag kom in på ett missförstånd, säger hon.
Numera arbetar hon även med collage och ob­jekt, där hon kombinerar olika material, bilder och föremål. På väggen sitter ett foto av en be­fjädrad svart figur, som vakade över Malmös fla­nörer under utomhussatsningen ”Dold konst” år 2015, då ett hundratal konstnärer infiltrerade parkernas grönska.
– Den tycker jag mycket om, det är en krigs­amorin med vingar från en råka, säger Mette Wide. I handen håller den en pistol, liksom redo att avfyra sina skott. Samma tema återkommer tvärs över gårdsplanen i Ola Åstrands ateljé där linoleumtrycket ”Hjärtgranat” i lysande grönt och rött nyss lämnat den egna tryckpressen.
– Det blir som någon form av love­ explosion när man kastar den, säger han.
Ingen av dem väjer för de stora orden och känslorna, vilket är rätt ovanligt i den samtids­ konst som gärna håller distansen till det alltför naket känslosamma.
– Jag känner ju äldre jag blir att jag kommer från en annan tid. Idag har neoliberalismen smugit sig in i konstvärlden. Det ska se dyrt och svalt ut. På nittiotalet hade branschen gått rakt ner i botten. Det fanns en nyvunnen frihet, och det var tjurigare och bråkigare, säger Ola Åstrand som på ren trots myntat mottot ”Ser det dyrt ut är det skit”.

Delvis uppväxt i Malmö spelade han i band som Räkhosta och TT Reuter och var del av den punk­ och proggscen som pulserade genom fjol­ årets hyllade ”Malmö brinner” på Moderna Mu­seet Malmö. Det kakofoniska greppet om sta­dens alternativa sextio­ och sjuttiotalskultur var den senaste i raden av utställningar han agerat kurator för, denna gång med poeten Clemens Altgård. I ”Varning för känsliga människor”, på Ystads konstmuseum, förde han i en laddad kat­harsis samman konstnärer som ägnat sig åt livskriser, vilket bottnade i hans eget tillstånd. Om det är något han tvingats lära sig, är det att han­tera de egna demonerna. ”Tillsammans öppnar vi samhällets ångesthål” kallar han med visst dödsförakt den utställning som han i vår visar i Vänersborg.
Samtidigt fortsätter Mette Wide arbetet i atel­jén där hon genom färgen gång på gång förlöser och besvärjer kaos.
– Det är lite förbjudet att använda konsten som terapi. Men det är ju terapi det handlar om. Konsten är ett sätt att hantera olika själs­tillstånd, säger Ola Åstrand.


TEXT: CAROLINA SÖDERHOLM 
konstkritiker och konstvetare

lördag 20 maj 2017

ART WALK




FRAMTIDSTRON, en plats av plast för begrundan
Jag bygger en blå tron av engångsmaterial och diverse annat kasserat skräp, åt ( den självutnämnda )
"skapelsens krona". En plats av plast för begrundan. Vi åderlåter jorden på olja och vår välförpackade civiliserade livsstil har skapat enorma kluster av drivande plastavfall ute i världshaven. The Great Pacific Garbage Patch kallas ett, lika stort som Texas, men det finns flera och de växer stadigt i alla riktningar.
Att tänka på detta gör mig helt förtvivlad. Men även om allt kanske redan är för sent och även om jag varje dag, genom min bekvämlighet, själv bidrar till denna undergång, så vill jag ändå tro på en framtid. 
Om jag så ljuger mig blå. Jag har ju barn.
Jag tänker på en fågel också, den som samlar blåa saker för att göra fint i sitt bo, Satänglövsalsfågeln,
som Internationella Naturvårds Unionen klassar som LIVSKRAFTIG. Den får stå för det hoppfulla.
Liten och envis, återbrukar den och skapar något vackert av det som finns, alldeles runt omkring den.
Uppe till vänster på tronen, hänger kronan på en spik. Det är hög tid för oss att abdikera.

Mette Wide maj 2017





fredag 9 september 2016

Mitt och Ola Åstrands bidrag till sommarens paradis tema i kulturtidskriften Österlen 360°



Profilbilden på vår gemensamma Facebooksida, har skapat obehag hos en del människor. Bilden av våra dubbelexponerade blundande ansikten upplevs som skrämmande och ”weird” . För vem är det egentligen de tilltalar och vem svarar i floden av kommentarer och meddelanden, när vi är två? 
Utställningen ”Ett sår känner igen ett annat” av konstnären Ola Åstrand, handlade bl a om hur två ganska skadeskjutna, tilltufsade människor fann varandra, bland miljoner andra. Två medelålders livskrisande konstnärer i varsin ände av landet. Två människor med liknande skador, kände igen sig i och drogs till varandra i en attraktion, som inte gick att stå emot. Två ensamma individer kastade sig huvudlöst in i varandra och sammansmälte till en, överlämnade sig i en symbiotisk fusion, i vilken de trodde sig finna lugn och trygghet, då det egna jaget upplösts och förenats med den andres. Som i en orgasm där självmedvetande och kontroll släpps för ett kort utomkroppsligt ögonblick i ett enda stort NU.
I verket ”Sex och Död” visas ”släppet” eller kapitulationen, ögonblicket då liv alstras eller upphör, som kanske är ett och samma i ett flytande tillstånd, en ursoppa av känslomässig kompost.  Anima och Animus, förenade som andedräkt och atmosfär, en flämtande, livshungrig munöppning eller ett anus, där den döda luften slutligen släpps ut. I Mette Wides målningar, ejakuleras färgen ut, pulserar och flödar,  och bilderna uppstår genom dominans och underkastelse av kaoskrafter. Sex och död får här en mer upplöst form. 
Längtan att symbiotiskt växa samman, driven av rädsla, ger villigheten att släppa taget om de egna konturerna och bli siamesiskt amorf. Byta JAG mot VI, i kärlekens namn. Lockelsen att återvända till moderlivet och det vegetativa tillståndet där, i den dunkelt blodröda grottan, på vars väggar av hinnor och ådernät, det verkliga livets skuggor inte når. Det viktlösa svävandet, under ett rytmiskt bultande hjärta. I detta rymdäventyr finns ingen hunger, ingen köld, inga krav och ingen ensamhet, bara ett villkorslöst, mjukt inbäddat varande och stilla växande.
Som två vuxna spädbarn får vi nu lära oss att kärlek betyder åtskillnad. Vår längtan efter upplösning och total sammanblandning är destruktiv och inte frisk. Den är inte alls kärlek, som vi trodde. Och att passion betyder lidande, har vi fått erfara.
Vår högst privata och alldeles unika kärlekshistoria är typisk och allmänmänsklig, redan så många gånger avhandlad och skildrad, inte det minsta märkvärdig eller särskild. Men för oss…för dig och mig, är den faktiskt århundradets kärleksaga, en ”once in a lifetime experience” och nålen i höstacken, som ska laga våra trasiga hjärtan, är funnen. Du fanns. Mitt sår kände igen ditt. 
Går det nu att läkas tillsammans, eller rivs dessa sår upp gång på gång genom friktionen i mötet? 
Våra slutna ögonlock… kan en blind leda en blind? Kan vi bli hela var och en för sig, tillsammans? Vem är jag utan dig?
Finns det en linje mellan kärlek och hat, då är den linjen tunn, som en dödande knivsegg. När rädslan att förlora övergår i behovet att äga, då blir den öppna famnen ett strypgrepp som förmörkar livet och allt blir bara svart och sjukt. Alla de miljoner människor som inte alls syntes då, träder plötsligt fram som högpotenta rivaler. De lurar bland andra avatarer i de asociala maskeraderna. Naket och fult och sårigt syns inte här. De lystna lockropen, sirenernas förtrollande sång i komprimerat MP3 format, betvingar oss att lämna den gamla världen, för den håller helt enkelt inte måttet längre.
Varför hålla fast vid en använd partner eller mobiltelefon, när det finns så många nya, fräscha med fler funktioner och färdigheter? Den utbytte står sedan där ensam i det egna förfallet. Den dagliga reflexionen i toaspegeln påminner om att det är i den stora komposten vi alla en dag kommer att hamna. 
Varför är det så hotfullt att visa upp sin persona som en dubbelexponerad, tvekönad MetteOla profil? Kanske är vi alla ändå bara en och samma, insnärjda och sammankopplade likt svampar i eterkroppens sjudande blodomlopp. 
En enda stor Organism, ur en enda stor BigBangOrgasm, mot ett enda stort apokalyptiskt BigCrunchSlut.
Och så börjar det åter…

Mette Wide och Ola Åstrand 2016